Om…



Min story.
Alla trivs inte i stora organisationer. Jag är en av dem.
Det kan vara mycket användbart att ha erfarenheten från dessa hierarkier. Och givetvis alla färdigheter och kunskaper som kommer med i det paketet.
Min historia är bara min historia och den är unik för mig. Men jag hoppas att det kan ge dig lite inspiration och idéer.
Frihet. Det var hela iden från början.
Jag ville bestämma vad jag skulle göra och när. Självklart är jag beroende av kunderna och deras agendor. Men du kan ha mer än en kund och justera allt efter din egen agenda. Som bara du har insyn i.
Du befinner dig inte i dina kunders styrelserum. Varför ska din kund vara i din!
Det var i mitten av åttiotalet.
Jag har gjort några år i som anställd i några av Sveriges största företag, men hade svårt med att hitta den där genuint äkta inspirationen och motivationen.
Mina föräldrar var småföretagare i verkstadsbranschen och jag gick in i familjeföretaget, som då börjat växa ordentligt.
Så här efter att det gått ganska lång tid sedan det inträffade kan jag inse att anledningen till jag gick in i familjeföretaget handlade mer om att komma ifrån, större organisationer.
Det jag inte visste då var alltså att detta var ett mellansteg, för att komma vidare och att få en helt unik “utbildning” i allt vad det innebär att driva ett litet företag. Rollerna man får i ett mindre företag är ju ofta minst sagt omväxlande.
Jag fick lära mig hur obehagligt det är att åka till missnöjda kunder. Och hur kul det är att få en stororder. Hur tröttsamt det är att stå en vecka på en mässa i Tyskland. Hur det känns när finansministern beslutar om 500% ränta! Och inte minst om hur det känns att få kred från kunder.
Något slags CV…
 Familjen Andersson: mamma, pappa, bror och syster, och så jag, Tommy. Vi var alla delaktiga i familjeföretaget A:sons i Trosa som byggde maskiner under 80- och 90- talen. Det har nog format mig en hel del.

Vi levde som något slags industribönder, vi jobbade jämt. Det var bara att ta trappan ner till verkstaden för vi bodde ovanpå. Att trappa ner var svårare.

(Här! För dig som vill läsa mer om familjeföretaget)

Mot den bakgrunden var det inte helt oväntat att jag utbildade mig till maskinkonstruktör.

Men innan jag gick in i familjeföretaget på heltid blev det fem år på Bosch, som då hette Mecman. Och sedan sex år på AstraZeneca. På AstraZeneca handlade det om att sätta nya produktionsutrustningar i drift. Det blev många resor till leverantörer i Tyskland, Italien och Schweiz. En intressant period var inblandningen i uppstarten av Losec projektet, som då hette det Omeprazol.

Alltjämt fanns involveringen i familjeföretaget, parallellt. I början på åttiotalet uppstod behovet av programmerbara styrsystem till våra maskiner, självklart kastade jag mig över denna spännande utmaning. Början var minst sagt spännande, med nya system som visade sig vara mer prototyper än serieprodukter, tufft men oerhört lärorikt. Många jobbiga samtal och resor till minst sagt irriterande kunder.

Med tiden byggdes vårt rykte upp som en leverantör med hög kvalitet och hög servicegrad. 1989 klev jag av AstraZeneca för att köra A:sons på heltid. Det var en fantastisk tid, åttiotalets högtryck stod på sin topp sedan några år och vår kundkrets var global. Intressant nog så stod Japan för en betydande del av vår omsättning. USA rullade också på ganska bra, eller snarare NewYork området, där vi hade vår representant.

Norden var dock vår stora marknad, särskilt för vår egenutvecklade utrustning till CNC-Svarv marknaden.
Lusten att rita och förtydliga fanns redan då! Bilden är tagen från en gammal broschyr jag tog fram, på en av våra storsäljare.

 

Med tiden spred sig ryktet på Industrigatan i Trosa att jag hade kompetensen att styra maskiner och robotar med programmerbara styrsystem. Behovet hade ökat på ”vår” gata i Trosa. 1994 drog jag igång på egen hand, dock hade jag kvar en fot i A:sons hela tiden fram till nedläggningen av A:sons 1998 då min far gick bort.

Trotek blev namnet på mitt företag, en förkortning av namnet Trosa Tekniska. Jag måste berätta en rolig episod runt namnet Trotek. Jag registrerade alltså namnet Trotek 1994, en tid därefter läste jag i lokala tidningen att kommunens teknikavdelning hade beslutat använda sig av namnet TROTEK!! Kul. Jag ringde upp ansvariga på kommunen och erbjöd mig att sälja namnet Trotek till dom! Tystnad i telefonen…Efter en kort ordväxling insåg jag att personen i andra änden inte hade någon humor, så jag fick be vederbörande kolla upp med patent och registreringsverket innan dom gick för långt med namnet dom så fyndigt hittat på. Ha!

Idag heter det visst Trotab, inte alls lika snajdigt eller hur!

Ganska snart utvecklades ett nätverk med småföretagare som drog till sig större kunder. I kundregistret dök det upp allt från Scania, Camfil-Farr, ABB, Nobel, Thorsmans, Sandviken och inte minst min gamla arbetsgivare AstraZeneca och många många fler, lika viktiga men kanske lite mindre företag.

Nobel kräver en närmare beskrivning, eller snarare Nobel Biocare.

En vårdag dök det ner tre glada killar från Stockholm till lilla Trosa, dom hade fått tips från en komponentförsäljare om vårt lilla nätverk med kompetens inom industriautomation.

Den semestern tillbringade jag tillsammans med en Kanadensisk robot i en verkstadslokal i Trosa, efter några veckor så bestämde jag hur roboten skulle röra sig och inte tvärtom.

Nobel Biocare var i sin uppstartsfas med sin keramiska del, man hade tagit fram en teknik för att tillverka konstgjorda tänder och ville ”anställa” robotar istället för människor till den ganska dammiga och monotona hanteringen.

Det visade sig vara en bra investering att satsa semestern 1998 på att lära sig den Kanadensiska roboten.

Den 10 september 2001 landade vi för andra gången i New York med en laddning robotar med tillbehör. Vi hade redan tidigare samma år byggt upp en produktionslinje i NobelBiocares produktionslokal i FairLawn utanför New York, samtidigt som Stockholmsfabriken alltjämt också växte. Men nu var det alltså dags för en fördubbling av kapaciteten. Det blev en annorlunda resa den gången, på morgonmötet den 11 september kom sekreteraren in i mötesrummet och berättade att ett flygplan flugit in i WTC. Visserligen en halv timme bort med bil men det blev ingen vanlig resa.

En annan speciell period i NobelBiocare historien var när vi under full produktion hösten 2004 flyttade hela produktionen från FairLawn till Mahwah, som ligger en halv timme norrut i New Jersey. Det var en av de större utmaningarna dittills.

Tommy-81Jag ska inte tråka ut er med alla dessa NobelBiocare uppdrag, vill bara nämna att Karlskoga fabriken, Los Angeles fabriken och Tokyo fabriken också fick sina robotar.

Under dessa 10 intensiva år var det mest programmering som stod på agendan, men hela tiden har det funnits innovationer och designande med i bilden. Senare blev det  CAD ritande och allmänt designade som stått för merparten av min tid.

Många skojiga projekt med alla sorters innovatörer har det blivit på senare år, med allt från Open-innovation till Developing Country insatser, med t.ex Tanzania som mål.

Lusten att se nya eller gamla insomnade idéer få luft och växa upp är nog det som driver mig mest av allt.

Vintern 2015 – 2016 dök det upp en möjlighet.

Realisator Robotics frågade mig om jag ville involvera mig i deras projekt FUMO. Som handlar om att utveckla ett system med en banddriven robot, för i första hand rekognosering, vid brand i byggnader. Efter en tid som CTO i den organisationen, går jag vidare i nya projekt.

 

 

 

 

 

 

Leave a Comment